Snart slår klockan tolv och än så länge har jag inte gått och lagt mig.
Jag sitter här med rädslan som enda sällskap, jag sitter här och tänker. Jag är rädd eller nej det är inte rätt ord jag är skräckslagen. Jag vill inte dö, jag vill inte vara sjuk, jag vill veta vad det är som växer i min kropp. Tänk om den där fruktansvärda sjukdomen växer i min kropp. Kanske har jag förtjänat det här, men det har inte min familj. Räcker det inte att min mamma dog i cancer, ska jag också behöva bli sjuk?

Jag är förtvivlad, jag gråter men vad hjälper det?

På onsdag är det i varje fall dags för operation vad nu det kan leda till.