Ett rop hörs
En gråt av förtvivlan
Det är hjärtats djupaste sorg
Det är en del hennes liv som försvunnit
Som gått bort

Sorgens förtvivlan ropar från hennes innersta
Vad ska hon finna för tröst
När ska hon finna tröst
Hur ska hon finna tröst
Var ska hon finna tröst

Sorgen nyper i själen
Värre en frosten nyper i skinnet
I riktigt kall vintermorgon
Den hopplösaste förtvivlan rinner ner
För hennes kinder

Tårarna är som kristaller
Rinnande, blänkande, saknande
Men kanske ändå
Är det något som lättar lite
Det enda som lättar

Sorgernas sorg, att mista sin make
Långt innan tiden är inne
Medans han ännu var i sin krafts dagar
Medans livet lekte
Och framtiden fanns framför

Långt borta finns nu de trivialiteter
Som att han sköljde tallriken dåligt
Eller inte alls
Som att han spendera pengar på ”onyttiga saker”
Vad betyder det nu

Nu när allt är förbi
Om han så gjort allt fel så hade han fått det
Om han bara funnits
Om han bara väjt åt andra hållet
Om inte om, detta jävla om, funnits…
Tänk om…

Tiden går
Klockan slår
Men ingen är intresserad av klockan
Har nog med värk ändå….
Och tiden, är oviktig numer...