Allena jag sitter i min boning

det är ruggigt och dystert

och kallt

och modlösa vålnader ropar

ur skrubbar och vrår överallt

se råttorna kilar över golvet

vad bryr de sig om

att jag finns

har inte ett vitten till övers

för mig ett enfaldigt kvinns

allena jag sitter här och ruvar

på min egen dumhet

och skam

och tänker på att jag har varit

så hänsynslöst obetänksam

du lämnade mig nu morse

för du vill inte mer

som du sa

du tyckte att nu får det räcka

och givetvis nickade jag

men saknaden river mig kära

du var ju min trygghet

mitt stöd

och ångern den svider i själen

så detta blir säkert min död

Bs-08