Sålunda gick den ende mannen
till den enda kvinnan han kunde se
och sade, utan förtvivlan,
kan du höra vad det är som jag säger,
kan du skilja på det som inte händer?
Kan du skilja på allt annat som inte har någon bäring
på allt det som borde få all din fokus?

Vintern i sin motspegling gäspade
och jag i min egen otakt letade
både länge och utan egentligt intresse
efter en plats där utandningen kan
eller till sist borde få
slutgiltiga följder och växa
till en sju satans eld som brinner
där utandningen äntligen kan bli total.

Stilla de bränder medvetande kräver,
släck allt som har med fri vilja att göra,
sjunk i de vatten som osaligheten väver,
dräp de infall plötslig trygghet kan påföra.