Jag såg din silhuett försvinna..

bakom hörnet, av våra skratt

du upplöstes innan du ens hunnit bli ett minne

men alla små undanflykter
glömde du kvar, hos mig

jag var aldrig riktigt redo
och du aldrig riktigt färdig

orden som klättrade våra väggar
en gigantisk spindelinvasion av djupsinnig meningslöshet

Att betyda nåt är allt som betyder nåt, sa du i trans

Vad betyder jag för dig då?
frågade jag,
aldrig

Kanske ingenting.. kanske bara, just det där..

för här finns inga svar, bara undanflykter
och en svan som skriker
jag avskydde den bilden
men vågade aldrig säga nåt
det var så mycket jag inte vågade

och nu står jag själv här.. likt en svan som skriker
och avskyr det jag gör.. mot mig själv

din silhuett, min skugga, mitt mörker
du försvann, upplöstes, och hörnen har blivit många

bredvid dig står ödet, och spottar mig i ansiktet
som det gjort förut