Dom kallar mig konstnär,
poet och livsvetare
när jag i ensamheten
egentligen sitter ihopkrupen
i ett hörn och spyr galla



skakandes, och hysterisk
fullt med tårar och gömda
droger i garderoben,


är det konstnärligt?


Dom kallar mig erfaren,
ordblandare och underbar
när jag tar alla chanser
att bränna,



skrika och skada mig själv.
Jag kravlar mig upp från toagolvet
fylld med nya tankar,
ser mig i spegeln och tänker,


\"nu kysser jag kniven och viskar stämbanden farväl\"



Är det konstnärligt?


För jag har aldrig målat
några konstverk, jag har aldrig
blivit det ni säger att jag är,


jag blir bara hon som målar
upp en tragedi av möjligheter
till att
dö