Förakt
är den enda
likheten
mellan oss två

sockersöta leenden
och mysiga hälsningar
stinker
giftigt

han
är den enda
orsaken
till att vi båda
fortfarande ler
och hoppas på
den andres död

Förakt blir mysiga märken
i väggarna
där de vittnar om
ett helt liv
i tystnad
ensamhet
svaghet
och en
rädlsa
för att verkligen bli ensam
Förakt får den lilla tillvaron
bakom
den perfekt målade fasaden
att fungera
när vilsna drömmar far förbi
bara för att få lycka att verka som ett påhitt

det är giftigt
och sinnen är på jakt efter något mer
söker bekräftelse
något att leva för
sådant som alla barn gör

Men på platser där förakt
har kommit för att stanna
finns inget
att hämta
jag undrar hur det känns
att leva så
undrar hur vi stod ut i alla år

undrar
hur lång tid
han kommer att överleva
innan hans fasad faller helt
och
han vaknar upp
bara
för att inse
att förakt och påhittad lycka
får de man älskar
att försvinna