Lämnar avtryck på min hud.

Filmer som spelas i huvudet om och om igen, det finns ingen pausknapp hur mycket jag än letar.

Ofta kan jag begrunda, se igenom de som kallas minnen och skaka av mig innebörden men vissa dagar går det upp för mig att huvudrollen i dramat spelas av ingen mindre än mig själv. Hans liv rullar på som om ingenting hänt medan mitt står still.
Vad bör straffet vara för att ha trasat sönder en själ?
Han fick villkorligt.

Då gör det ont på riktigt. Då blir jag rädd och liten igen.

Inför andra klär jag mig i en glättig mask, en stark fasad men inför mig själv och det som kallas minnen står jag naken, tvingad att känna det, en gång till.

Arg och svart över att jag lät det ske.



Andra dagar:

Stark och arg,
envis och hård.
Aldrig mer.