När vi var barn,
var allt så vackert,
så härligt,
så perfekt.

När vi var barn,
var allt så säkert,
så simpelt,
så självklart.

När vi var barn,
var allt roligt.

Vi klättrade i träd,
åkte rullskridskor
och samlade på stenar.

Vi skröt med våra blåmärken,
skrapade våra knän
och hoppade i vattenpölar.

När vi var barn,
var vårt största bekymmer
att städa rummet
och bädda sängen
Att välja vilket godis vi ville ha på lördag
och att äta upp alla våra grönsaker.

När vi var barn,
var livet underbart,
enkelt
och en fröjd att leva.

Men sedan hände något,
och vi var inte barn längre

Livet var plötsligt inte alls så okomplicerat
Vi fick lära oss om något som andra icke-barn kallade för \"ansvar\"
Och allt i vår lilla, trygga, lyckliga värld,
föll plötsligt ihop ovanpå oss.

Livet blev en enda labyrint
och barndomens lyckliga oskuld,
försvann så otroligt snabbt.

Vi blev skolade i vett och etikett,
fick höra om hur farligt det kunde vara att klättra i träd
och vi fick veta att flickor och pojkar är olika.

Fina, duktiga flickor klättrar inte i träd,
samlar inte på stenar och räknar inte blåmärken

Samlade, duktiga pojkar klättrar inte heller i träd
samlar inte heller på stenar
och de enda blåmärken de räknar
är de som uppkommer efter de vuxnas hårdhänta grepp.

Livet förvandlades till en enda röra av gott uppförande och läxor

Smink och mode för flickorna
Hårgelé och byxor med häng,
som är omöjliga att röra sig i, för killarna

Livet blev ett fängelse,
som höll barnet nere
för att låta \"det vuxna\" växa sig starkt och ogenomträngligt
Likt muren av törne som omringade Törnrosas palats.





När vi var barn,
var vi lyckliga

Sen hände något
och nu är vi inte barn längre.