I samma stund som dina ord
fastnade i lungorna
och du tittade bort

så såg jag slutet för det som vi kallade för vårt.

Det var enkelt egentligen
så enkla ord jag ville
höra,

och

(vet du en sak?)

de orden borde inte vara svåra att säga efter 21 månader.



Du ber mig vara tyst,
jag ska vara tyst
faktiskt
så ska jag vara så tyst
att du inte märker
förräns du kommer hem
en dag

utmattad

ropar hej
och ingen svarar.

eller

när du undrar varför
ingen vill krama om dig
den dag du blir ledsen
(för tro mig, det kommer hända)

och den där dagen
då du bara behöver höra
tre små ord, som inte finns
att höra


(äntligen får du känna på hur det har vart för mig.)


Nu är jag ingen elak
människa av naturen,

men jag har aldrig känt mig så oönskad som idag.