Älskade

vi gick våra vägar, våra vackra krokiga vägar

dina fotsteg höll men inte mina, det är så vackert att se dom i snön även fast vi vet att vi inte har dom jämte varandra så är det vackert och skönt att kunna andas när jag ser dom framför mig och bakom mig, men någonstans så undrar jag dock

om mina alltid ska behöva komma i mellan, för meningen med våra olika vägar var just att ingens fotsteg skulle komma i mellan..
som du vet så börjar jag bli trött på snön och därefter alla steg som lämnas efter den, och alla kärleks spår som lyckas suddas bort..

medan jag väntar på kärlek och fred så ska jag minnas dina brev dina tankar och dina känslor för mig,

jag förundras och beundras att dom kunde vara så stora och djupa för just mig .