Ditt stela ansikte jagar mig om nätterna.
Skrämmer bort John Blund och lämnar mig vaken och rädd.

Vaknar med ett ryck, spärrar upp ögonen och ser mig omkring i rummet
-alltid lika förvånad över att du inte är här i verkligheten men rädslan dröjer sig kvar och hindrar mig från att slappna av.

Arg på mig själv famlar jag i mörkret i hopp om att det ska sluta kännas hotfullt, arg på dig för att du fortfarande har makt över mig, fortfarande påverkar mig.
Arg på mig själv för att jag tillåter dig att ha det.

Fånigt hopp, kanske får jag sova en hel natt igenom i natt?