Jag vaknade till av att någon slog i plåten på bussen. Halsen kändes sträv och armen hade somnat under mig. Kroppen var stel och förfrusen, trots alla kläder och det vita solskenet stack i ögonen. Dunkandet fortsatte hela vägen om fordonet och sedan ryckte det tre gånger i dörren. Den tunna vinterluften tog sig in. Jag viste att det var han redan innan Sash klängde över mig.

”Hamlet! Vakna för fan!”

Han stank och jag kände de nätklädda benen skava mot min avdomnade handled. Något prasslade och sedan kände jag hans hand glida ner i min bakficka.

”Låt bli att tafsa på mig. Jag har för fan inte ens vaknat!”

Fräste jag grymtande och han skrattade hest i mitt öra.

”Det är tretusen spänn som tafsar på dig, Hamlet. Tacka mig.”

Jag masade över på rygg och grävde svankande i fickan efter lapparna. Under tiden drack Sash ur den halva koppen kaffe som stått kvar på bordet sedan kvällen innan.

”Var det inte fyratusen du skulle få?”

Han gav mig ett stumt svar genom sin pupillexpanderade blick. Jag sa ingenting mer, men han rafsade genast fram den slitna vägkartan och tryckte fingret mot Jaroslavl.

”Ta mig ifrån hålan.”

Sedan föll han åt sidan på soffan och kröp ihop tills bara de slitna klackarna stack ut från jackan. Själv tände jag en cigarett och släntrade genom bussen med pengarna och kartan i samma hand.

”Var?”

Frågan ställdes likgiltigt. Spelade det någonsin någon roll? Svaret mumlades bakom mig.

”Nizjnij Novgorod.”