Kämpar jag egentligen emot eller vill jag låta mig svepas med och övertalas av rösten som skriker?

Rösten som talar om för mig att vågen ljuger, att det inte kan stämma att jag inte alls gått upp i vikt..

Mina ögon är friska och kan se, speglar ljuger sällan och jag ogillar det jag ser.

Fett överallt. Precis överallt.

Troligen kämpar jag emot för jag äter.. varje dag så äter jag. För det mesta med ångest som efterrätt men inte längre illamående som förut....

Ena stunden grälar jag på mig själv och min svaga karaktär för att jag åt den där smörgåsen.. Nästa stund berömmer jag mig själv för att jag vinner över rösten inuti.

Men vill jag egentligen vinna eller skulle jag trivas bättre med att helt enkelt ge efter och låta mig svepas med av dess budskap?

Vågen som inte tickar nedåt som den borde, den står irriterande stilla...

Äckliga människa som stoppar i sig skräp varenda dag, snart börjar det ticka uppåt.. snart ser jag mig själv i spegeln, chockad över att jag svällt upp som en flodhäst.

Rösten är min bästa vän och min värsta fiende.

Om magen är tom är jag nöjd.. duktiga bästaste jag.
Om magen är tom grälar jag på mig själv som gav efter för rösten.

Är magen full får jag lust att kräkas.. främmande otäcka äckliga objekt i min kropp som inte borde vara där...
Är
magen full är jag nöjd, jag vann över rösten.

Tanken på att vakna upp en dag och inse att jag blivit tjock är en av mina värsta farhågor..

Om vågen tickat ett steg uppåt är hela dagen förstörd.

Har den däremot tickat ett steg nedåt så går jag omkring med ett leénde av triumf på läpparna.

Besatt av siffran.. siffran som till varje pris ska börja ticka nedåt.