Ute skiner solen men inuti faller regnet.

Piskande droppar av
ovisshet,
osäkerhet,
rädslor
och
självförakt.

Maktlös kan jag tvingas stå där och se på medan allt rasar.
Utan att kunna göra något alls så kan jag bli tvungen att snällt stå bredvid medan du krossar mig.
Medan du förgör mig och lämnar kvar en blöt fläck på asfalten, oigenkänlig.

Mest sunt?
Lämna innan lämnas?
Gå innan stormen bryter ut eller hålla fast för allt man är värd och hoppas på att man fortfarande hänger i en arm när stormen bedarrat?

Orimligt,
kommer ovädret ens att komma eller är det bara ännu en demon?

Själv förstöra det genom att visa upp demonerna i dagsljus,
genom att berätta om tankarna istället för att hålla det inlåst i mörkret?

Rädd.

Rädd,
rädd,
rädd.

Känner starkt, oerhört stark.. därav rädslan.
Tror att jag skulle falla i tusen bitar om stormen kom och jag tappade taget,
om jag släppte taget om dig.