Enkel man på enslig parkbänk i stora staden som egentligen inte är så stor. Stockholm, natten lägger sig över dagen som för att nästan omedelbart återgå till dag – det är sommar.

Mannen skiner i sin grå kostym, på en grön parkbänk i en grön park. Han lyfter sin hand, plockar fram en bit bröd och kastar ut brödet framför sig. En duva svävar förbi, flyger: vacker bild, vacker verklighet, grått ansikte. En inte alltför prydlig skäggstubb pryder den annars så prydliga mannen och vem som än tittar på honom, och vad som än händer, så ler han inte. Mannen vet att han inte ler, han gör det med flit. Ingen bryr sig, och ingen förstår varför. Mannen bryr sig, han ser hur sanden yr i de något svala tidiga sommarvindarna, han bryr sig inte om det. Den lilla pojken, några meter framför mannen – pojken som leker ensam – han bryr sig bara om sandens flykt, inte alls om mannen, inte alls om mannens brist på ett ömsint smil. Jag sitter och betraktar, beaktar, baktalar.

- Ursäkta
- …

Ingen svarar när mannen försöker fråga om klockan. Han tittar åt mitt håll, och lika snabbt som jag hann baktala honom i mina tankar betraktar jag istället min klocka som går fyra minuter för fort. Min klocka går alltid för fort. Den grå mannen reser sig, och med all kraft han orkar samla ser jag att halva hans mun drar sig uppåt. Ett fejkat leende, så tråkigt, lika grått om inte än mer mulet än hans uppsyn är.

- Ursäkta

Jag tittar upp, säger ingenting. Jag betraktar mannen långsamt. Hans spetsiga skor är svarta, hans kalufs likaså. Långsamt tittar jag i hans ögon, hans tomma mörka ögon.

- Ja?

Han stirrar tillbaka, ödslar inte många ord på mig. Frågar bara om klockan. Jag säger att den går för fort. Han svarar:

- Det vet jag

Jag svarar inte. Jag tittar på honom en stund till. I en ficka har han en näsduk som sticker upp. Jag tänker på att jag har en näsduk i min ena ficka, men att den inte sticker upp. Sen svarar jag. Sju. Klockan är kanske sju, men jag vet inte. Tiden går för fort.

- Ja?

Han tittar frågande, efter att han ställt sitt frågande ja. Jag tittar frågande. Det händer inte så mycket mer. Han vänder sig om och går sakta, han har ingen brådska trots att tiden går för fort. När han tagit sina steg sätter han sig igen på den gröna parkbänken. Vi hade inte mer att säga varandra, inte mer att ta till orda helt enkelt. Jag kände mig inte social, och jag kände inte honom som social heller. Faktum är att jag inte kände honom överhuvudtaget. Jag sitter och väntar, det gör nog den grå mannen också. Jag tror inte vi väntar på samma sak. Jag reser mig upp och flanerar vidare.

Svänger in på en sidogränd; två steg sen fyra sen hur många som helst. Utanför centralstation. Jag tittar på klockan, ser tiden. Klockan går, men jag har tid ännu. Ställer mig och i mitt etui finner jag en två tre fyra cigaretter. Tar en och tänker på en kvinna, just då, just nu, och just alltid vackrast i minnet.