Dem stod som en mur omkring mig
redo att offra sig för att rädda mig
för dem bryr sig om mig
och vill inte se mig skadad

Jag svalde hårt
kände att handsvetten skulle komma snart
Men jag var tvungen att vara lugn,
dem litar på mig

Jag lyfte mitt svärd och såg det glänsa i månskenet
en vind blåste bakom mig
som för att mana mig framåt
men jag gick i min egen takt

Fram till mina vänner som stod i full rustning
nickade kort emot dem och log snett
\"Det är nu eller aldrig\", säger min äldsta vän
jag bara nickade

Med en psykisk kraftansträngning
trängde jag igenom min skyddande mur
och mot fienden som stod redo

Min rustning var tung och varm
och skorna enormt obekväma...
Jag stannade i mitten mellan våra läger
och körde mitt svärd i marken

Sakta kom de andra lägrets ledare fram
med en rustning av koppar och brons
den såg tyngre ut än min
och äntligen log lyckan emot mig...

Riddaren ställde sig framför mig
bara någon meter ifrån,
körde ner sitt svärd i marken
och kollade på mig med vakande blick

\"Är du redo?\" frågade han och jag nickade
Tog sakta av mig min hjälm
och lät mitt hår falla fritt på mina axlar
\"Det är nu eller aldrig\", svarade jag
och höll min hjälm under armen

Spänt väntade jag vad riddaren skulle göra
och hoppades att jag gjort rätt beslut
kände hur svetten rann nerför min panna
ner över min käke för att droppa på min rustning

\"Är du säker?\" frågade han och jag nickade bestämt
\"Det kanske är du som ångrar dig?\" parerade jag
och jag visste att riddaren log under hjälmen
\"Jag är den mäktigaste, rikaste och trevligaste alternativet
du hade. Jag inser att du och dina kvinnor kan hjälpa till i lägret
som typ städa och tvätta\", säger han och jag kollade argt på honom

\"Vi är inte här för att bli era hushållerskor eller slavar
vi är här för att vi måste sammarbeta\", säger jag
men han bara ryckte på axlarna.
\"Säg det till mina män. Det var längesedan dem hade en kvinna\".
\"Ert eget fel...\" mumlade hon och vände sig emot sina vänner
som stod och trampade av orolighet

\"Mina vänner slåss snabbare och mer effektivare än dina,
det kan du inte förneka\", säger jag och hörde en suck
\"Vi kan döda med ett hugg\", säger han och jag ryckte på axlarna
men tack vare rustningen var det bara dumt gjort
och gjorde jäkligt ont...

\"Det kan mina också. Och var inte så jäkla nedrlåtande!\" skällde jag
men han verkade inte bry sig
\"Sammarbetet är bra för oss alla\", svarade han bara och jag nickade
\"Så länge ni håller er på er sida!\"

\"Lustigt jag hade tänkt säga samma sak... kvinnor kan vara luriga
och man kan inte lita på dem\", säger han och jag fnös föraktfullt
\"Inte var det vi som startade krigen!\"
\"Några misstag och man får lida i evighet
jag har alltid tyckt att det var en dålig idé att lära er historia\"
Jag skrattade bara och lagde armarna i kors
så min hjälm åkte ner i marken

\"Översättning, vi skulle inte få reda på ert totala fiasko!\"
\"Du skrek inte högt när kvinnor började kriga
om du nu hade ett problem med det. Det slutade ju att du själv står i full rustning\", säger han och jag nickade.

\"Någon var ju tvungen att fixa det här jäkelskapet! Ni lär er aldrig!\"
fräste jag och började verkligen bli arg
\"Vi sammarbetar bara om du lovar att inte säga något
under tiden ni är där. Dina idéer är smutsiga\", säger han
och jag skrattade igen.

\"Du har gillat dem förut... men du har rätt. För att sammarbeta
måste jag hålla tyst så att du kan vinna någon disskution
annars blir du ju avslöjad som vekling inför dina män\", säger jag
och märkte hur han spände sig.

Rustningen döljer inte allt...
\"Jag har rätt det sa du själv.
För att sammarbeta måste vi lägga svärden på hyllan\", säger han
och jag bara nickade.

Sedan vände jag mig om och vinkade emot mina vänner
och kände sedan en brinnande smärta i min mage.
Jag kollade ner och såg ett svärd plus en yngling
han hade stuckit på det ända stället där min rustning var känslig

Sakta hamnade jag på knä och hörde stegen av att någon kom närmare
en sträv hand strök min kind och jag kollade förvirrat omkring
\"Du kommer alltid vara min riddare... Min hjälte\", mumlade jag
och kände något vått på min kind.
Hans eller mina tårar...?
Antagligen mina.

\"Jag kommer alltid älska dig\", viskade jag sedan
kände hur han kysste min panna
\"Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta\", viskade han i mitt öra
\"Lägg svärden på hyllan, lös fejden och älska mitt minne
det är allt jag ber dig\", säger jag och slöt mina ögon

Det blev helt svart och smärtan försvann...