Hela natten drömde jag mellan liv och död
Förbannelsens formel och olyckans transform
Det storväxt levande
Livnär sig i olyckan genom det mindre,
Semi-vaket, lyssnas det efter vinden
Går inte att höra utan ett större öra.


Nu gick jaget som en liten
I en trång trång dalgång,
Dimman, tät kring styckade dockors artificiella utspriddhet
Mekaniska röster som har hänt, håller på
Och händer, själv, jag,
Då, de inte tycks leva
Luften, kanske är själen ett brus
Ett skifferljus, en öppen oskyld låda,
Frågeställningen måste vara en expanderande låga
Till grader som skjuter fart.


Nere på knän i en sista sista bön
I en spricka, om tiden och att komma ut
Hur lång är tiden i ett livslångt förnekande,
Genom sekunden, varken då eller sen
Att inte sluta ge upp, igen och igen.