Kärleken var lika ung som våra törstande kroppar

allt vi kände var varandras närhet

allt vi hörde var våra egna andetag

världens avundsjuka blickar dränktes i kyssar o smek

dagarna lika ljusa som sommardagar

men som en objuden gäst kom hösten med tung dysterhet

känslorna kvävdes i bråk o missförstånd

hon orkade inte längre med mig

nu är kroppen gammal o har mist all sin livstörst

 nu känner jag bara vansinnets mörka skuggor

 nu hör jag bara mina egna plågsamma andetag

det blir mina sista andetag..