Vid det underbara biblioteket, men bara strax utanför, på café. Kaffe och slutstation Brooklyn. Rösterna omkring mig, från dessa ting omkring mig, smälter samman till ett muller och det är min självuppfyllande väg att bryta ned denna mörka smärta i detaljer och bemöta den helt vänligt. Att använda mig av mer eller mindre logiska tankesfärer för att närma mig, den kollektiva oron, i det allomfattande, det pulserande krigsrosslet, jag finner det hela direkt vettigt. jag står långt, högt, högst upp över logiken vilken när jag föddes satt bredvid och log, vilket jävla leende, men fram för allt känner jag, vilket logiken inte kan känna längre, men dock tycks uppfatta; förhoppningsvis är den inte redo för ett nackskott snart.

Men först måste upplösningen vägleda och låta det mesta börja om, kronbladen behöver inte skifta färg, bara vad som helst som jag inte kan tänka mig händer snart: Jag tittar mig omkring och tänker.

Finns jag ens? Finns den imaginära kvinnan vid bordet intill? Har hon peruk? vita nätta skor, oxblodsfärgad halsduk! Så jag bestämmer mig för att undra över hennes förflutna resten av dagen och hon ser ut som om hon blev sjuttio vintrar igår. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att hennes ben ser ut som kritvita eldsjälar bakom de blåmelerade strumpbyxorna. Jag skulle kunna tänka mig att bli upphetsad men mitt kaffe är slut, går ut och tar en cigg och lovar att komma tillbaks.