Det är längesen nu..
då du väckte mig på morgonen med färdigbredda smörgåsar och nybryggt te.
då du läste för mig på kvällen innan jag somnade...

men minns du när kvällarna kom som jag inte kunde sova?
Förstod du aldrig varför?

kopplade du aldrig samman hans ankomst och hans alkoholism till min rädsla för mörkret?

min tunga är full av fula ärr efter alla gånger jag fått bita i den tills den blöder.


träffa dig ibland.. lyssna till dina i mina öron sinnessjuka ord om livet och bita hårt hårt i tungan för att inte låta ett sanningens ord slippa ut och göra dig ledsen.

hur kunde jag bli så stark när du är så svag?

kanske för att min största rädsla är att bli som du.

enda sättet att få ta del av ditt liv en stund, att få avnjuta ditt sällskap är att förbli tyst.. jag har prövat motsatsen vilket resulterade i tysta veckor utan ett livstecken från dig.

klarar du inte av mina ord för att du vet att jag har rätt? Påminner det dig om de fel du begått och fortfarande begår?

han förstörde min barndom, jag flydde.. flyttade från dig och du gjorde ingenting för att hindra mig, jag var tolv år gammal mamma...

du valde honom...

jag förlät dig.

åren gick och jag blev vuxen.

han antastade ditt barnbarn sexuellt....
och blev dömd i rätten...

du valde honom...

jag kan inte förlåta dig två gånger för samma misstag.





Men jag kan inte heller leva ett liv utan dig, därför sitter jag där i din soffa ibland och hör på dina ord om livet och låtsas att jag lyssnar...

men mamma, det får inte plats fler ärr på min tunga nu, den är skrovlig och svider och det gör ont i mina käkar av alla falska leénden.

Jag orkar inte mer.