Jag är inte direkt på biblioteket längre, för jag har faktiskt en soffa som jag ligger i. Den går i turkost i mitt jugendgröna vardagsrum och jag ler för att kunna skriva om verkligheten och inte de mina luttrade sinnens sfärer. Slänger en blick mot väggen, där sitter Dr. Mabuses testamente. han stirrar tillbaks och ser igenom mig. Han har sig själv i sitt grådaskiga, organiskt blågröna ansikte. \"-mänskligheten skall störtas i en avgrund av kaos och terror\", han har aldrig sagt något annat och det försätter mig i en knivig situation.


Svarta madam

Kom fram Kom fram

Om du njuter av skräck

Blir det en annorlunda natt.


Skall väl försöka tänka på drömmen i natt eftersom jag skall skriva om en verklighet, jag hade ju kvar den på läpparna, i morse, det var raderna om madam, den svarta. De, läpparna alltså, hur de kan skrika! Vilken plåga det är att vara trött. Trött på Ted Hughes som jag inte hade träffat, innan natten till igår. Inte visste jag att han ville befria mig från mina lungor! Har ingen vidare förståelse för hur man kan finna någon sorts lugubert nöje i att fiska i min kropp, vilket han fortfarande gör: han tvingade mig med sin lysande diaboliska ansiktsarkitektur att svälja två sylvassa fiskekrokar som var och en dinglade från silkestråd, en till lunga en till hjärta.

Det är nästan så att soffan skakar, jag skulle ju inte tänka i dag. Krokarna skulle mogna i mig, växa in, sen grävde Ted en grop till Kina och försvann. \"-känn efter i din ficka väl\". En lite lapp var det jag fann.

Och ännu stod där inget skrivet men jag förstod genom en isklar ingivelse att det skulle ta honom två hundra år, två hundra smärtsamma år, att fiska ner mina organ till Kina.

Sen kan jag när jag är i anden se honom som om han stod på soffkanten, han sitter i skuggan av gryningen och ler och säger att det som är mitt är mitt och pekar på mig genom hela jävla jorden.