Jag kunde inte flyga. Jag kunde dock göra nästan vad som helst som inte går att tänka. Det som allt som oftast kiknade svart och slutade i att det viskades: \"han är helt sinnessjuk, det räcker med att se på honom\". Men jag tänker nog inte på samma sätt längre, det är så trist att leva som man lär. Jag vill fortsätta leva som jag gör, alltså lite här, lite där, något här, något där och ibland någon annanstans. Och när någon är snäll, utan anledning, eller av en god anledning, är något jag uppskattar, ja, det har gått så långt. Fråga mig aldrig varför, jag har så många frågor och vet inte hur man svarar på något som anfaller från alla håll. Jag är en väldigt svag förmåga, förlåt.