Sotvinden tar ton, säger du. Nej åt helvete med vinden, västanvinden nalkas som varm nu det är ovanligt nu säger du, det måste ha hänt något igen säger jag, du nickar så att du får nackspärr.

Stirra nu ut i luften som om du stirrade på publik, stint i minst två minuter och ge sen ifrån dig ett upplösande transcendent atavistiskt gutturalt rossel; sjung mig nu ut om skräcksymfonin

Övergå falskt modest i ett bloddrypande prärievrål som färdats genom sjakalens hundra år av ensam planering hämndplanering, för var tionde år drar sjakalens skratt i fler och fler emotionella trådar med den fatalistiska vägen för synen, alltid. död åt den som ger sig.