Har tänkt på att sätta mig ner
och skriva till dig några gånger
men jag har aldrig riktigt vågat,
antar att det är känslan av att vara
otillräcklig, oönskad
som har stoppat mig

Det är konstigt egentligen
att jag inte känner dig
när du finns så nära
inom cykelavstånd,
när blodet i min ådror
färgats, fått liv – av dig
när du faktiskt är grunden
till hela mig och
så mycket annat


Kommer på mig själv ibland
med att faktiskt sakna dig,
inte dig som individ men
den rollen du borde haft
som du tackade nej till
- en av två huvudroller
   i ett manus som du
   var med att skapa

Och även om huvudrollen
tilldelades någon annan
(som för övrig får
 tio utav fem stjärnor)
är det ändå inte samma sak
Jag kan inte förstå ditt val


Har du någonsin ens
tänkt på ditt val, tänkt om
– ångrat någonting?


Men vet du vad?
Det kvittar vad du svarar
på någon av mina frågor
- du har aldrig varit
  och kommer aldrig vara
  min pappa

(den rollen är redan tagen)



M.V.H – din dotter









P.S Har du någonsin ångrat dig?