Skilj mig åt från våra kroppar, dess fastetsade nedgrävda tankar, huggna i sten, tankar tills jorden rundat sin axel så många gånger att den inte längre är densamma. Ett kategoriserat kaos, blodsdroppen som får bägaren att explodera.

Hopplösheten väller ut över helheten och smiter i springorna, verkar hos det som inte syns, så som de starka strömmarna under vinterisens massiva yta, tunga lock. jag vill hjälpa men kan bara bistå men en likblek uppsyn, strömmande nervösa kommentarer, älska på behörigt avstånd, bakom blicken; i kast med att göra ingenting för allas skull.

Fotografierna gråter, i takt med din avbild, ditt samvetes purgatorium; du är fullständigt hjälplös, låt mig hjälpa dig men jag känner bara mig själv, mitt fotografi gråter självupptagenhet i form av intighetens sötsura magkatarr, utkastad på en ensam klippa i ett havets fradga valde jag inte mitt liv, arvsmassa, jag hånar dig genom att få dig att tro att du kan veta att jag vet vad jag tar mig till.

Tankarna stirrar i väggen, psykosens andedräkt har inbillat mig att den finns.

Men alltihop, tanke, fotografi, jag, hela världen. Allt som lider av att finnas, jag älskar det väldigt mycket.