Jag är man
så hur fan skulle jag, jag som den jag är, ens kunna vara nära av att vara i närheten av en benägenhet till att se att tala som en möjlighet.

Att vara en av "dessa" är nästan det enda jag består av;
det är min existens nu.

Som ni kan benämna inbillad
om ni vill och då
har ni väldigt
rätt

det vet jag
mer än väl
vet till och med
att det också till exempel
också kan eller bör benämnas
Psykotiskt, enkelspårigt, tråkigt, tragiskt:
horribelt nog berör det mig inte för
vad beträffande "rätt och fel" så
är mina känslor
gällande den här frågan låsta
helt stumma;
inga.

(Detta har generat min självkänsla
till en blyg utfryst unge,
med en dumstrut på huvudet i ett hörn:

Dessa som genom metoder
jag inte ens kan tänka mig,
hugger sig fram till situationerna
där de genom fitta
får demonerna i sina ögon,
detta kan jag inte leva med.

Kan någon öppna mitt hjärta?
Har provat allt.

Och även jag har hemligheter
men jag kan faktiskt tänka
dock inte tillräckligt långt
för att kunna tala om skammen.

Jag vet inte om den är normal;
jag har ju inte gjort något fel.)