Lilla Albin ligger död på badrumsgolvet. Det ligger en osäkerhet över luften, ungefär som när djävulsformationer blinkar genom ditt bildfält, en känsla av att veta vad som blivit bevittnat, men det kanske samtidigt bara är vansinne, egentligen väldigt obehaglig känsla. Det du ser är dovt, kalt, restriktivt och stramt. Du bör se det i svartvitt som jag ser det, det bör vara så att rösterna som du kommer att höra kommer att skina genom munnarna. När något hettar till rycker en revmask i ljuset. Bilderna är våta, dina ögon har redan fått en kallsup; du kämpar med att kurera dem och blottar dig. Du kanske ser en tå nu och sedan en mun och sedan ett kön Osv. Mun och kön ja, en gnutta symbolik kanske. Nu skall du associera fritt och spy din ångest i ansiktet på mig, gör sönder mig för livet.

Mannen:
Jag vet inte vad jag har gjort för fel eller ens om jag gjort fel men vad jag vet är att din son ligger död i badrummet.

Kvinnan:
Vad har du gjort? (Far upp ur soffan, stirrar ganska hysteriskt) Vad i helvete har du gjort? Svara då människa!

Mannen:
Jag våldtog honom och ströp honom sedan. Och du din upprördhet känns inte särskilt äkta.

Kvinnan:
Det är väl chocken. Hjälp! Jag vet aldrig vad man borde känna; men jag känner det aldrig i alla fall. (Hon börjar slå sig med knutna nävar över huvudet och kastar med det ganska vilt i luften) ((nu får ser du det hela i slow-motion, hennes läppar i närbild, långsam hög stämma)) NEEEEEEEJ NEEEEEEJ. Vad är det som händer? Vad är på riktigt längre? Vad gjorde jag som barn? Jag hade en kylig relation till min familj tror jag. Men du, du, jag är av den uppfattningen att du faktiskt föddes ond. Du har gjort mig till det vidriga jag är. Jag skyller inte i från mig utan konstaterar!

Mannen:
Tja, vi får ta det för vad det är, det svälter ihjäl sisådär en miljard ungjävlar varje dag så vad spelade den där Albin för roll? Ja, jag förstår att det hela kan te sig en aning cyniskt, jag förstår även att jag kan framstå som alldeles för klinisk i mitt sätt att agera just nu, men jag försöker bara vara objektiv, jag dödade ju honom för att se vad som skulle hända. När jag nu analyserar vill jag känna samma lugn som det jag kände när allting hände, fast jag kanske tar fel där, det är nog sant, att säga att jag var helt lugn när jag var inne i honom gör jag nog i ärlighetens namn för att övertyga mig själv om olika saker.

Han tar ett djupt andetag, och fortsätter

Du kan inte på något sätt förneka med vilken illvilja du uppfostrat honom, med vilken övermänsklig min du hade honom i dig. Eller att ett grymt vilddjur som du aldrig borde ha blivit belönat med att föda. Hans ljusa framtid; det var bara dina bilder.

fortsättning följer.