En slags förlamande kyla som inte kommer från luften runt omkring utan inifrån där allt det mörka dröjer sig kvar.

Orden har bildat en hög i mitt bröst, inget tycks kunna tränga sig genom strupen upp till min mun.
De har fastnat, spärren vägrar släppa och jag förblir tyst med tryckande tjocka ordhögar som hindrar andningen från att flyta fritt.

En klump i bröstet av tårar som aldrig når ögonen.

Har kommit till en punkt då jag inte längre visar känslan utan håller den instängd.

Inväntar smällen då jag spricker inifrån men den kommer aldrig, bara den där tryckande känslan av att vara överfull..

Väntan på den där droppen som ska få bägaren att rinna över......

Den kommer aldrig men jag sprängs snart och luften känns tunn och syrefattig..

Paniken kommer i ensamhet men yttrar sig inte i gråtattacker eller renodlad ångest...

Mer en slags otäck likgiltighet, som om ingenting längre spelade någon roll.

Har jag tappat kontrollen?