Vaknade för femtioelfte gången nu och andades ut när jag såg honom vid min sida.

Förmådde inte att röra honom av rädsla för att väcka honom och bryta förtrollningen av att han ligger där och andas lugnt.

Regnet smattrar mot plåttaket på balkongen som om mina inre tårar yttrar sig i väderleken.

Arg på mig själv för att jag blivit så svag, så beroende av hans närvaro att dagen idag då han åker ifrån mig känns som en domedag.

Jag vet att jag klarar det den här gången också men jag vill verkligen inte behöva klara av det, jag vill att han stannar.

En dag älskling så kommer du hem för att stanna för gott

-

Jag lever för den dagen