Solen gassar mig tegelröd
och luften vibrerar i små strängar,
en kylig skugga från det stora Ekträdet
faller tyst över halva min gravsten,
pioner och violer växer där.

Jag blinkar mig till martyr
ogin, luggsliten, oförsonlig,
utan karaktär för jag en utnyttjad tillvaro
inuti en ask omkring mig
midvinterask, organisk i ett rökmoln.

Spejar över ensliga vidder,
rädd för att jag ser ibland,
kisar imaginärt, då kommer
min lilla japanska pojke fram
han har inga ögon, där är ärr.