Jag har inget mer att säga,
ingenting som jag vill uttrycka,
förtydliga eller understryka.
Det finns inget som är osagt,
outtalat eller glömt,
inget som jag ångar
att jag aldrig sagt heller,
eller…
det finns ingen mening med att ångra
det som man har gjort
eller inte gjort,
även om det kan göra ont.
Det finns inget att säga,
jag är bara trött,
orden är som gråsuggor
om vintern eller aldrig .
Jag är trött,
tankarna sjunker
hela tiden
i situationer
jag inte råder över.
Jag orkar inte mer,
allt är så förutsägbart,
så utan udd eller spänning.
Jag vill inte, men jag måste ändå
släpa mig fram
mot den väntande dörren.

I verkligheten är det så
att man somnar
när det är
som allra värst.