När man vet att orden som måste ut sårar mottagaren känns orden svåra att uttala.

Jag vet att jag gjorde dig ledsen ikväll men det var oundvikliga ord.. Ett faktum för allvarligt och stort för att ignoreras..

Ilska över en situation man inte kan förändra.
Lika fast som en gjuten husgrund hånlér verkligheten mot mig.

Orden lyser rött i mitt huvud, det gick inte att blunda mer nu...

Ett frågetecken surrar i mina öron...
Är det någon egentlig mening att hålla liv i något dömt att misslyckas?

Tar vi oss ända fram så kommer det alltid att finnas ett hinder vi inte kan rubba.....

En smärtsam sanning, en slags bekräftelse om att vi aldrig kan ta oss längre än där vi befinner oss nu..

Vi kan aldrig bli på riktigt.