Minns du när jag vid ett väldigt tidigt skede av det som börjat växa för att bli vi sa till dig att tid inte spelar någon roll?
Att känslan är den som räknas och att man inte ska bry sig om vad som anses rätt eller fel?

Ändå är det jag som blir rädd när vi talar om stora saker tidigt i något vi båda tror på - oss

Vem dömer egentligen?
Omgivningen eller jag?

Det räcker nu..
Min inre känsla talar om att det här är rätt,
den säger att jag vill dela allt med dig,
vardagen,
boendet,
livet.

Rädd för att det blir på riktigt,
men jag vill på riktigt.

Därför vågar jag släppa livlinan nu,
därför vågar jag dela med mig av mig av allt..

För att jag vill.

Jag vill bo med dig.