I bland undrar jag vilken blåögd idiot jag är. När man vaket tittar till och sätter saker i perpektiv. Att jag i min tanke kan sjunga både högt och lågt, det är ju en sak.  Att låta känslan bli sanning en annan.

Visst tror jag att det är så att jag kan sjunga bättre om jag har tänkt tanken. Och visst vill jag att man ska följa sitt hjärta. Men varför ska jag sjunga om jag inte älskar det och ibland säger mitt hjärta att jag kan döda.

Så hur vet man att man är fri i tanken och inte bara tänker fritt där andra är hämmade? Hur vet man att man älskar när dagen blivit natt idag, likväl som gårdagen.

Hur ska man våga lita på sig själv när inga ögon fanns där att spegla sig i när man först såg dagen. Hur länge ska man skylla ifrån sig när man väl blivit vuxen.

Och hur blå är mina ögon när det står melerade i passet?