Föregående dag stram psykakut i displayen och darrande tumme på uppringarknappen. Denna dag ett vandrande huvud på arbetsplatsen. En inre gestaltmassa som sidatillsidaåker som en oförankrad last i ett skepp på stormat vatten. Någonting känns allvarligt sönder.

Möte, plötsligt. Jag lyssnar, men hör inte. Uppfattar ändå att något litet fordras av mig. Ett svar, en yttring. Kanske en handling. Men det går inte. Jag förstår inte. Det där lilla får inte plats i det stora. Det stora är redan så stort som det kan vara . Jag hör mig säga något, jag ser frågande ansikten, jag… reser mig och lämnar platsen, skyller eventuellt på något. Går en vända. Till våningen ovanför. Tillbaka igen, sedan. Rycker åt mig min jacka. Sticker in huvudet till närmaste kollegan. Säger att jag kör hem, att jag verkar ha fått min migrän igen. Eller vad jag nu säger. Kommer inte ihåg så noga.

Och ut och iväg. Kör. Bilen. Bort från stan. Ut på rak motorväg, in på krokig landsväg. Hög hastighet. Jaget som en hård, liten ärta ute i nästippen. Hela andningsinrättningen precis under hakan. Rycker till med jämna mellanrum, undslipper mig läten, som när man sitter på en föreläsning och slumrar till, otäckt vilseuppvaknar. Svettig också. Och i näsan underlig frändoft. Krampande knytnävar i skallen. Överläpp som spasmerar.

Hittar så småningom en obefolkad reva i ett bymellanrum. Kör in på en förbudsskyltad stig, parkerar i höggräs. Snubblar ur bilen sedan, och vandrar framåt, bortåt. Hamnar snart på ett öppet fält intill en vilande vattenreserv. Det blåser ganska hårt, men det är tyst ändå. Tyst och stilla i bruset. Jag vänder mig så att vinden kan möta mitt ansikte, och hela min kropp svajar när den oblygt handpålägger mig. Och jag sluter ögonen, och jag hör inga röster, inga tonfall att tolka, inga krav att hantera, bara tystnaden, tystnaden i det stilla bruset i mellanrummet. Kinderna sprattlar till, och så får tårarna mod till att självbevilja sig in på sin efterlängtade pilgrimsfärd. Stunden är avgörande, hela min organism lapar utsvultet i sig av ingentingets läkande energi.