Dagens mörka biopsi
slits brutalt ur vinden
just innan det är dags
för ett annat slag
av cellulär tillhörighet.

Just så ser jag på det
som just nu sker.
Regnet bara vräker ner
och Rio de Janeiro
ligger långt från Bagarmossen.

Vem vet var stranden ligger
och hur man kroppssurfar
i mjuka vågor
in mot Ipanema
utan att lämna solstolen?

Tirad efter tirad
lämnar jag bakom mig
utan saknad
eller annan form
av tillhörighet.

Jag är till slut
ändå bara detta
som jag kan formulera.
Utan mina bilder
är jag endast ett vrak.

Varje dag tar jag farväl
och hälsar mina barn
med all min kärlek.
Jag är
inget mer.

Detta är ingen stor dag,
allt som jag är
sluter sig runt mina murar.
Regnet har slutat
och blommorna doftar.

Detta är inget avsked,
inte än.