det luktar som friheten
då jag tar tag i mina motståndsmonster
och tar avstånd, avsked

jag har den på kornet
men blir rädd som den lilla
när mörkret faller
och familjens ekon
skälver liksom jag

jag klär mig inte mer i felen ni valt ut
som en skolavslutningsklänning av skuld
men jag tror att den klär mig

mina arga tårar ser rött
och vill bita i händer
jag vill smekas av

övergivenheten är ett svårtystat mantra
flyktkänslor fladdrar i magens hålrum

jag skär inte i mig
jag imiterar ingentinget
jag längtar mot det vackra
men är rädd för att aldrig förstå