Jag lider utav något jag kallar utopy syndrome ~ utopi syndrom.
Det betyder inte att jag tror att jag är perfekt, det betyder snarare att jag sätter mitt liv på spel genom att sträva efter perfektion.
Jag mår ofta dåligt över att jag tänker på denna perfektion som jag fruktar att jag aldrig kommer nå. Det känns tungt och mitt lilla hjärta blir sorgset i varje slag det slår.

Utopi syndrom är mitt liv, jag hatar det och älskar det och det hatar mig, då jag aldrig kommer uppnå perfektion i den grad jag vill.

Ibland tror jag att jag är sjuk då perfektionen är en så stor del utav mitt sinne och mitt hjärta, och då den har min kärlek i den mängd den har kanske det är en störning i mig som skapar min längtan efter perfektion. Jag är så att säga sjukligt fixerad men det stör mig inte. Det som gör det är dock att det är så svårt att framstå som perfekt. För när jag lyckats inför mig själv och jag ser mig som perfekt så gör inte världen det. Då perfektionen inte är den samma för mig som för världen. Då jag inte behöver prata för att kunna uppfatta mig själv.
Men jag måste prata för att världen ska förstå.
Hur talar man om sig själv och hur berättar man om sitt utopi syndrom?