Klockan skulle lika gärna kunna vara tre som tre
ingenting av det, spelar någon roll
när den våta asfalten skriker efter mer
mitt huvud dunkar av spriten, letar sig ner, till mina dansanta fötter
och det döda köttet, rör sig, i takt med nåt annat, än musiken


det står en man på bordet
begär ordet, som han aldrig haft
med en pistol får han makt över rodret
till att säga allt, som han alltid velat ha sagt, innan han dör
men det sista han hör, en förlupen kula, som får honom på fall


du är min svarta blomma
bland tomma, blickar och byar
du är den jag aldrig fick att komma
misstaget i mitt liv, synd att somna, innan allt är slut
på en minut, avgjordes mitt öde, en liten sak ändå en jättes kliv


jag skulle lika gärna kunna hamna
bland de ensamma, de bortglömda
en tanke som aldrig får mig att stanna
drömmarna dryga, som aldrig blir sanna, och ingen av dem är dina
ikväll känns mitt liv som ett par svarta vingar, oförmögna att flyga