SOMMAR

I de varma ljusa sommarnätterna ligger jag ofta vaken. Jag är 6 år och ska fylla 7. Ofta gråter jag.

Jag gillar inte tanken på att börja skolan. Det verkar stort och farligt. Man kommer att fylla 10 medan man går i skolan. Kanske måste man börja tjuvröka då? Kanske måste man alltid bråka med sin mor? Mitt förhållande till mor börjar bli komplicerat. Hon är inte längre den felfria gudinna som föder mig och skyddar mig. Mor stöter bort mig. Säger allt oftare att jag får klara mig själv. Men när jag ska klara mig själv sätter hon upp en massa regler som jag måste förhålla mig till. Jag får inte gå förbi Björkbäcken. Jag får inte bada efter maten. Jag måste äta upp allt på tallriken. Jag behöver inte längre hennes mat. Jag vet själv hur mycket jag kan och vill äta. Därför matvägrar jag. Jag dricker vatten och fet mjölk. Min mage kluckar när jag sitter på traktorn och min mor skriker:

- Herre gud det kluckar i ungens mage. Se så mager han är. Nu måste vi åka till läkaren. Han har mask.

.Men till doktorn kommer jag inte. Mormor talar med mor. Jag vet inte hur jag undslipper den varma resan med öppna bilfönster till vårdcentralen i Överkalix. Jag förstår inte vad dom säger, men jag vet att det handlar om mig. Det mesta när det gäller mor verkar handla om mig. Jag är det enda barnet. Och vi har en slags symbios som när mig och får mig att skina men som också kväver mig och stänger in mig. Inget får man göra. Far däremot ser mig knappt. När jag är hemma med far får jag göra vad som helst utom att vara i vägen för hans ständiga mekande med geväret, fiskerullen eller bilen. Om jag frågar och vill förstå. Vill lära mig säger han åt mig att gå ut. Varför ser inte far att jag vill lära mig?
Det gör mig ledsen. Jag vet inte vad som gör mig mest ledsen. Fars likgiltighet eller mors kvävande beskyddelse.
Mor är den fångvaktare som begränsar mig.
Kanske måste man bråka med mor. Skrika som min moster gör. Hon är 15 år och är ihop med en kille som bor vid Kalixälven. Han kör gul Amazon och snusar. Vi spinkar på dom. Moster och killen. Och gör ramsor.

"Krister, ister, Karlssons klister" sjunger vi bakom dörren när dom hånglar.

En gång laddar mormor geväret när moster och Krister kommer i Amazonen och skriker att dom ska försvinna härifrån.
- Skjut då. Skjut för helvete. Gör det bara skriker min moster.
Hon tar tag i geväret och försöker rikta det mot min mormor.
- Just det. Gör så. Skjut mig nu också skriker mormor tillbaka.


Jag tittar på och skrattar. Jag vet inte varför jag skrattar. Kanske för att moster som retar mig får på nöten. Jag tror det. Eller för att det är någon annan som dom vuxna hackar på.

- Håll käft jävla biafraunge skriker min moster. Jävla idiotunge som inte ens kan äta. Håll käft.

Jag svarar inte emot. Utan blir tyst med ett tomt svart hål mitt i magen.


Jag får en elektronikbyggsats av min far. Men jag vet inte hur man ska bygga ihop den. Jag förstår inte och min far blir besviken. Det svarta hålet i magen blir större igen. Och jag äter inte alls den dagen. Senare kommer min mor att säga att min far vill att jag ska bli allt han aldrig fick bli.

Men jag vet inte vad jag vill bli.

Jag vill vara lycklig. Jag vill vara här bland ängarna och korna och springa ned till sjön och kasta kastspö. Jag vill att mor ska sluta kväva mig och att far ska se mig. Det är viktigast för mig.

Jag vill inte gå i skolan fast morfar har lärt mig multiplikationstabellen, jag kommer ihåg ända till 3:an. Sedan blir det rörigt. Jag kan räkna till 100 också. Och läsa. Men morfar tror inte jag behöver lära mig bibeln längre. Det är synd. Jag gillar bibeln och alla bilder som finns i den.

Jag har också hört om sommarbarnet, Emanuell, han från Göteborg. Mor säger att han kommer till oss för att dom är dumma med honom i skolan. Han är ett mobbingoffer säger moster.

Man märker att Emanuell inte har det lätt.

Han gråter för myggorna. Fast han är nio år. Det verkar underligt. Han får aldrig napp när han metar och korna känner igen honom och jagar honom så fort han kommer ut.

Är det så det blir när man går i skolan?
Jag beslutar mig för att skolan inte verkar vara någon bra plats och jag tänker inte gå dit.

Men ingen vill lyssna på mig. Mor förklarar att man måste och far blir arg.

Ingen lyssnar på mig. Jag vill inte till skolan och jag vill inte till stan. Jag kelar hunden och pratar med honom. Han lyssnar men på nätterna får jag inte kela med hunden för jag har astma. Därför ligger jag vaken och har ont i magen och gråter. Tyst så inte någon ska höra mig. Men i bland gråter jag så att någon ska höra mig. Det tror jag att dom gör, men ingen kommer.
Man ska inte dalta med ungar hör jag min mor säga flera kvällar när dom vuxna sitter uppe vid elden och dricker sprit.
Dom dricker mycket sprit på nätterna. Det drar ihop sig till jakt. Det här är en jakt som man inte får prata om säger far.
- Så mycket du hör det. Inte ett ljud till någon. Fattar du det.
Far tar tag i min arm och ser hotfull ut. Som om han ska slå mig.
Stig har en annan metod för att få mig på tjuvjägarnas sida. Han föreslår att jag är stor nog att skjuta själv. Med älgstudsaren. En 30 0 6:a. Sagt och gjort. Fulla och i midnattssolens ljus vandrar dom vuxna ut med mig i släptåg. Någon sätter upp en pricktavla nere vid sjön. Jag är rädd. Rädd för rekylen och rädd för knallen. Rädd för att skjuta fel och skada hunden. Men nu kommer far till min undsättning. Han lutar sig framåt. Går ned på huk och säger att jag ska trycka kolven hårt mot min axel och vara lätt på fingret när jag ska fyra av.

Jag trycker geväret som är
5 cm längre än mig själv
Hårt mot min axel
precis som min far sa
att man skulle göra.
Siktar och ryckter av
Knallen är större än rekylen
förvånat står jag kvar och väntar
på att falla. Men står kvar. Jag laddar om. Jag har sett hur de vuxna gör. Hårt mot axeln och lätt på fingret. Samma sak igen. En väldig knall och en spark mot axeln. Men jag står kvar. Och jag laddar om igen. Men då tar Stig tag i geväret och säger att nu ska vi gå ned till sjön och se om jag träffat tavlan.



Fotsulorna snuddar knappt
i det våta gräset när vi
Far och jag går
ned för att kolla träffen på tavlan

Med själen fladdrande utanför kroppen
och med gubbarnas skratt i ryggen
svävar jag in i en romatisk dimma av
styrka och vuxenhet. Äntligen ser min far mig.

Sedan sitter jag tyst vid elden.
Mumsar grillad falukorv och
håller elden vid liv som om våra lågor
vore ett. Lyssnar på historierna
medan flaskan med hembrännt
töms allt mer i den natt som
aldrig vill dö. Jag petar mer i elden och lägger på mer ved. Min far såg mig och min mor kunde inte stoppa oss.


En natt är samtalet annorlunda. Tyst och långsamt. Man dricker inte så mycket sprit. Jag lyssnar från mitt sovrum.
Carita, en kompis till moster, har hittats i sjön. Hon ville inte leva längre.
Krister, som nu är en del av familjen, säger att det måste vara något som man väntar sig som gör att man tar livet av sig. Att man i så fall har möjlighet att styra undan det man tar livet av sig för.
Jag ligger länge vaken den natten och tänker på varför man inte vill leva längre. Varför man dör. Varför ville inte Carita vara med oss längre? Gillade hon inte oss?

Dagarna är stilla efter Caritas självmord. Men sakta kommer livet tillbaka till byn igen. Denna sommar kommer färg TV till byn.
Afrikanerna är verkligen svarta och springer till skolan Det är därför dom vinner allt i Montreal. 1976 är en varm sommar
Till och med mor badar, trots att hon är rädd för kallt vatten och det är Augusti och höet
ska in i ladan.

Vi barn skumpar till åkern på traktorns plåtflak och hem sitter vi i höskullen, gungandes knipandes i ett grästrå och tittar långt långt ned mot marken

När jobbet är slut springer jag som afrikanerna. Jag springer sprint mellan farstubron och höladan. Jag springer distans från stugan till Björkbäcken fast jag inte får springa där Morbror Leif kör så fort med sin PV på gruset, säger mamma.
- Han ser inget när han kör.
Men jag springer som dom svarta
En dag, när jag är säker på att jag vet vägen hem Hoppar jag ned från höskullen utan att någon märker det. Jag springer. Mina taniga ben hamrar mot marken och jag lyfter
knäna till hakan. Zampo, den odugliga jakthunden, springer brevid
och viftar på svansen. Min självsvält och min träning lönar sig. Jag springer jämt med traktorn och står andfådd, tyst, medveten om mitt hyss när Morfar kliver ut
Har du redan hoppat ned säger han och skrattar. Morfar vet. Jag vet att Morfar vet. Han brukar säga att jag är riktig till att springa. Och jag njuter av berömmet. Slickar i mig det som om det vore grädde. Morfars beröm och uppmärksamhet är en skön kontrast mot mors kvävande omsorger och fars krävande tystnad.
Jag kniper munnen och nickar tyst
Sedan styr jag raka kosan
mot björkbäcken.
Med små hårda fötter som trummar marken
och knän som lyfts till hakan
hör jag trumman från Afrika
Jag springer förbi Björkbäcken. Den heliga gränsen där barndomens värld slutar. Jag springer för morfar. Jag vet att han ser mig och att han uppskattar min fart. Jag springer och springer på en grusväg utan slut.
Ut
I världen
Fri


HÖST

Jag går vid min mor. Jag vill hålla henne i handen, men hon säger att jag ska gå själv. Det är dags att bli stor säger mor. Jag har som vanligt en klump i magen.
Den går inte över. Det är allvar. Mer allvar än att gå till doktorn. Det är sent på sommaren och här uppe är Augustis morgnar redan kalla och regntunga moln hänger i luften. Vårt område är nybyggt. Helt nytt. Det finns fortfarande en massa åkermark kvar. Men den delen av ängen utanför vårt kvarter där jag leker har grävskoporna satt tänderna i. Jag är ledsen för det. Jag är ledsen för ängen och för blommorna och för hösten. Jag är ledsen mest hela dagarna. Mina kompisar från sommaren, från landet, bor inte här i stan. Det finns killar på vår gata, men dom är större och dom gillar inte mig för jag är mindre och snabbare än dom i landhockey. Det är orättvist. Jag borde få vara med men får inte det fast jag både gör mål och räddar en massa bollar när lagen från dom andra kvarteren gör anfall. Min mor säger att landhockey är nog inget för mig ännu. Jag får växa till mig. Allvaret som ska drabba mig heter skolan. Jag har inte ätit på hela gårdagen. Den mat som mor tvingat i mig har jag spytt upp på toaletten. Ingen kan tvinga mig till någonting.

På skolgården står alla mammor, och någon pappa i skägg och glasögon, tysta med sina barn i handen. Grå himmel, gråa föräldrar med tysta barn i färgglad galon. Men jag håller inte min mamma i handen och vid åsynen av skolgården, som mest av allt är en lerig byggarbetsplats vaknar jag till. Där finns brädor och spikar och en cementblandare. Jag leker med cementblandaren. Jag drar i spakar och får den att rotera. Kul. En kille som visar sig heta Rolf ansluter sig och börjar hjälpa till med vårt illa definierade projekt, som mest går ut på att få cementblandaren att röra sig åt något håll. Vilket som helst. Det gör den och smäller i metallställningen hårt och högt när den ställer sig i tömningsläge. Alla föräldrarna hoppar till, en pappa tar tag i min arm och drar mig till mor. Han pratar om ansvar och att han har ett eget företag. Jag frågar vad ett företag är för något och mor säger åt mig att stå still och vara tyst, men hon tar inte min hand och just då öppnar fröken Hansson och ber oss komma in.


Dagarna i skolan går bra. Värre är det på rasterna. Ingen känner någon och ingen verkar dela min böjelse för livliga lekar. Utom Rolf. I början går mor med mig men när jag springer framför henne så säger hon att nu kan du vägen och jag får börja gå till skolan själv. Det är ganska stökigt i klassen och fröken har svårt att hålla rätt på alla barn. Vi klarar oss bra på svenskan, men när vi ska rita klarar inte fröken Hansson av disciplinen. Hon är ung. Och söt. Liknar mer min moster än min mor och hon har snäv kjol, blus och skor med höga klackar. Sådant som min mor fnyser åt. Skolan liknar inte alls vad jag väntat mig. Man ska ljuda "O" till en bild av en orm och man ska flytta kuber mellan olika cirklar. Jag vägrar i mycket. Jag vet redan vad man ska göra i skolan. Läsa och lära sig gångertabellen. Frågan är om fröken Hansson och hennes lärarkandidater som rycker mig i armen och säger åt mig att skärpa mig vet vad man ska göra i skolan. På helgerna åker vi till landet. Jag försöker förklara för morfar. Han förstår inte. Han säger att skolan är konstig nuförtiden. Där ryker min sista reträttlinje. Mor går inte att anförtro sig åt. Hon skulle kväva mig. Tycka synd om mig och skicka mig till skolan nästa dag igen. Far är det ingen ide att söka hjälp hos. Jag försöker och han säger att sådana är produktionens lagar. Det är bara att anpassa sig.
Jag och Rolf går i tur och ordning på toaletten, men vi kommer inte tillbaka till klassrummet. Vi smiter ut. Ut i röran på skolgården. Ut bort från stängslet som stänger in oss. Över diket och in till bonden på andra sidan skolgården. Vi smiter in i hans ladugård och upptäcker att han äger får, som bor i ladugården. På något sätt kommer fåren med oss tillbaka till skolan. Jag vet inte hur. Kanske för att vi matar dem med Rolfs godis. Kanske för att dom har tråkigt. Min morfars djur går fria på landet, så det känns bra att fåren följer med oss. Jag vill visa skolan hur djur ska ha det på riktigt. Jag vill visa fröken Hansson att jag vet hur får ska skötas. Så fåren följer med och när fröken Hansson öppnar dörren för rast smiter det första fåret in i klassrummet. Sedan följer flera efter. Det är får över allt. Bonden har fler får än min morfar. Många fler. Det är får i hela skolan. Inne på dass. Ute i leran vid cementblandaren och inne i klassrummet. Hur fröken Hansson än försöker vill inte fåren ut. Så fort hon får ut ett får kommer ett annat in. Får är nyfikna djur. Det blir ingen mer skola den dagen. Jag går hem och jag vet att jag kommer inte att berätta något av detta för vare sig mor eller far. Inte ett ord. Jag vet att detta inte är vad far kallar för anpassning.

Men på något sätt skolan i alla fall vad som hänt. Och jag blir satt i OBS klass, tillsammans med Rolf. Där finns Jerry, en finsk kille som skriker Mu hela tiden. En tjej som inte säger något alls och en fröken som heter Asta och som är mycket äldre och strängare än Fröken Hansson.
Det blir stort rabalder om min placering i OBS klassen. Fröken Hansson vill att vi bara ska vara där en stund. Men Asta vill inte släppa oss. Jag får åka till Boden och träffa en doktor utan vit rock. Han frågar en massa saker. Saker som dom inte frågar i skolan. Jag berättar att jag kan läsa, räkna och skriva. Och jag visar vad jag kan med illa dold stolthet. Doktorn skrattar och säger att han ska skriva ett svar till skolan. Mor och far verkar lättade och glada på vägen hem. Dom säger att jag inte ska gå i OBS klass längre.
Nästa dag delger jag fröken Asta vårt beslut. Jag ska inte vara kvar hos dig.
Asta drar mig i armen och sätter mig på stolen. Sedan får jag ljuda bokstäver hela förmiddagen. Direkt jag slutar får jag ett ryck i armen.
Jerry säger Mu ungefär en gång var femte minut. Han bräcker sitt mu på ett sätt som inte går att efterhärma. Det är som att han saknar alla slags fördämningar. Jag hatar hans mu. Jag bygger mina egna fördämningar. Mot Asta. Mot Jerrys muande. Jag gör inte mer än jag blir tillsagd. Jag sitter på möten med mor, far och Asta och fröken Hansson. Fröken Hansson är som vanligt förtjusande, snäll och vänlig till rösten. Asta låter arg och hon nämner orden svagbegåvad och intinativlös flera gånger. Jag kan se att mor och far inte gillar vad hon säger. Men hon pratar mest av alla. Fröknen Hansson och mor sitter tysta och möter inte Astas blick. Dom tittar ned i golvet. Far är trött. Han har jobbat nattskift och han lämnar mötet. Även far är tyst. På ett möte blir han arg. Han river en bok framför Asta och slår näven i bordet och säger för helvete.
Asta sitter kvar, är tyst en stund och säger att det vore bra för mig att gå kvar i OBS klassen. Att jag inte klarar uppgifterna. Men ingen frågar om jag vill klara hennes meningslösa uppgifter.

Jag försöker vara vänlig och vinna henne till min sida. Kanske förstår hon om jag visar vad jag kan. Jag skriver gångertabellen, jag räknar till 100, jag visar att jag kan plus och behöver hjälp med minus för det tycker jag är svårare. Jag säger att jag kan läsa. Långa stycken på sidan 100.
Asta bevekas efter en viss tvekan och låter mig försöka läsa ett långt stycke en gång, högt inför hela klassen. Inte inför OBS Jerry och tysta flickan och när jag stakar mig så tar hon undan boken och sedan blir det till att ljuda bokstäver med fingrarna, flytta klossar mellan olika figurer. Det kallas för mängdlära. Jag flyttar inte några klossar. Jag lyssnar inte på Asta när hon säger åt mig vad jag ska göra. Jag får inte ont i magen längre. Jag bara stänger öronen. Det är inte någon ide. Att ge upp inför Asta måste vara den sämsta tanken någonsin. Jag förstår att jag är liten. Att jag inte kan bestämma över mitt öde. Men jag behöver inte göra som Asta säger. Hon kan rycka mig i armen, men hon slår mig inte. Jag sitter tyst och tittar på mängdlärans klossar och på ljudbilderna. Orm för o. Apa för a.

Apa för Asta säger jag och får ett nytt ryck i armen. Mu säger Jerry. Jag flyr allt längre och längre in i mig själv. Blir tystare och tystare. Äter aldrig i skolan. Jag springer inte till skolan. Men jag springer hem i raketfart när den är över, jag hatar skolan. Jag leker inte med någon på rasterna. Hemma spelar jag landhockey, men mor låter mig inte följa med på de stora killarnas äventyr utanför kvarteret där vi bor. Det regnar mycket den hösten och vi har inte fått asfalt på vår gata ännu. Allt är en enda lervälling och landhockeymatcherna dör ut. Jag sitter inne och bygger med lego. Jag bygger konstruktioner som jag jämför med varandra. Hur bygger man så att ett torn håller, hur bygger man en bro? Hur ska man få en legobåt att flyta? Jag tänker mycket i min inre värld. Den hösten blir Zampo min bästa kompis. Uppe i byn kommer snön tidigt. På helgerna är jag fri. Vi leker i snön. Jag kramar Zampo och berättar om mina sorger. Jag kramar Zampo och säger att jag älskar honom och att vi alltid ska vara vänner. En helg när vi kommer till byn är Zampo inte kvar. Han kommer inte tillbaka säger dom vuxna. Jag hör hur man pratar om att morfar gick ut med hunden i skogen och sköt honom. Hur morfar var kvar i skogen hela dagen. Långt in på kvällen. Jag förstår att morfar har gråtit. Han säger inget när man pratar om Zampo och han biter ihop munnen hårt och det krävs ganska många supar för att morfar ska börja prata. Geväret. 30 0 6 an hänger på älghornet och patronerna finns i läkemedelsskåpet det vet jag.

Jag förstår nu att en karl gråter inte. Oavsett vad som händer håller en karl inne med det som gör ont. En man väntar ut snöstormen. Manuell, sommarbarnet, var inte en riktig man. Det förstår jag nu. Och i sommar sköt jag gevär. Så jag är en karl. Så jag gråter inte heller. Jag sitter tyst. Jag äter inte. Trots att mormor trugar mig. Med mjukkaka och sirapslimpa. Inget kött. Ingen potatis. Bara du ändå skulle villa äta något säger mormor. Ungen äter när han blir nog hungrig säger mor.
Hålet i magen kommer tillbaka. Svartare och större än någonsin tidigare. De vuxna pratar sorgesamma saker. Carita är på tapeten igen. Borta är de uppsluppna samtalen från sommarens tjuvjakter och fisketurer. Jag tänker på Carita. Hela dagen tänker jag på henne. Och jag tänker på geväret. Hon hade inget att leva för säger dom och jag frågar mig vad jag har att leva för när jag inte ens har min kompis Zampo kvar. Han var gammal och halt. Han hade ont. Det finns alla förklaringar. Mormor pratar med mig. Men jag säger inget. Jag äter inte kvällsmat heller. Trots nya erbjudanden om sirapslimpa. På natten kliver jag upp. Smyger nedför den knarrande trappan, sträcker mig upp mot älghornet och tar ned studsaren. Jag laddar som jag sett att man gör och blir sittande en lång stund. Jag funderar på om inte Zampo finns vad finns det då att leva för? Jag är skolans fånge. Jag ser framför mina ögon en oändlig tortyr utan slut. Jag för gevärspipan mot min panna. Jag osäkrar och letar efter avtryckaren. Hittar den med fingret och trycker gevärskolven hårt mot golvet. Hårt tryck. Lätt på fingret. Så enkelt är det att slippa allt.

Men det verkar inte värt besväret. Mormor skulle få städa upp. Mor skulle bli upprörd över knallen och allt blod. Och framför allt skulle Asta vinna. Jag vill inte vara till besvär och jag vill inte låta Asta vinna. Så jag lägger tillbaka geväret och patronerna precis som dom ska ligga och går tillbaka till sängen.
Nästa dag äter jag.
Jag har bestämt mig för att jag ska överleva det här.