Lautréamont frätte syra i synden

mellan Rimbaud och Baudelaire

tog oss till stjärnorna

av stötande dubbeldrömmar

där ett jag som jag blev till

i famnen på ett missdåd.

Den synkroniska poesins

stötande impulser

lever som det undermedvetnas vakuum 

vissa får vitt hår utan att förstå

och öppnar sina huvuden

intill morgontimmarna 

då ljuset kan spotta ut minnena

från de under fruktansvärd tortyr

gallskrikande barnen i den jordkalla 

källarhålan.

De nyöppnade magsåren ser sig skräckslaget

i spegeln, ser sig omkring

tror sig se, genom ormögon

plastögon

stirrande ögon.

Ramla med viljan

med kedjan kring halsen 

utför berget, kedjan kring trädet

huvudet kvar, med många rakblad i munnen.

(Lägger på luren nu.

På golvet:

och gråter, nej, nej, nej

jag vill inte, nej, nej

det är inte sant.)