Det neptuniska i mig gör mig ständigt sökande efter mer,
då jag vet att euforin går att finna till högre grad på andra platser
i andra människor
i andra substanser.

Vårens melankoliska
värmande svärmande
En känsla av för långt borta

Och människorna fortsätter att spela imbeciller
vara imbeciller
blunda, spärra upp
vid fel tillfällen
med fel uppfattning
Jag vet inte hur jag ska visa,
ge respons


Endast vara tyst
instämmande och empatisk?


Alltid ska jag stå där och förstå
för "jag hade säkert gjort samma sak"
Det hade jag inte alls!

Deras illusioner är dåraktiga,
fåniga med för mycket plagiat
och varför envisas de med att skina?

Ack, jag vill blott erfara det ärliga,
genuint rättframma!
Inte det påträngande illvilliga
med rutten framtoning,
uppenbart medvetet

Jag sitter här,
redan cynisk och redan trött
Det (o)väntade visar sig alltid
till slut.