Somliga tyckte om att använda hennes namn. Men sällan kunde hon känna sig bekväm med tonerna av det som gjorde henne verklig för andra. Tanken på sig själv som fysisk var inte självklar. Och världen och människorna kändes så rysligt främmande ibland, som om hon stod utanför, som om hon inte var en del av sanningen.



Som om människor talar mer förbi, än till mig. Inte konstigt att vilja undvika varandet ibland. Att ständigt jaga efter och fånga ord på det där sättet tömmer källorna av kraft. Vägen genom tveksamhet och dimma hjälper till att sätta livet på paus. Inte för att frambringa extra kraft, ej heller för att få försprång, för tiden finns inte parallellt med människor. Nej, och egentligen är det sällan lönt att lura sig själv på det sättet. Stillhet och vila kommer inte ur pauser. Det hjälper inte heller att fly från varandet, bli en skuggbild av sig själv. Vår vila är aktiv, tillåtande och ständigt närvarande.



Hon ville klättra högt men var livrädd för att falla. Tiden gick mest åt till att längta dit upp och tiden var ingen levande varelse. Bara nästan, det kände hon på dig; en svepande vind eller vatten som rinner mellan fingrarna, känslan av ett väsen som inte kan fångas men inte heller kan försvinna. Så vandrade hon runt allt hon önskade utan att våga befinna sig där, utan att våga se åt dess håll. Så vandrade hon runt sin önskan, sin inre längtan, trevande i cirklar med en halvblind tro att hon var på väg.



Många gånger är det människor vilka har det som svårast i livet, som även har förstånd att bli lyckliga om de bara får chansen. Men hur svårt är det att komma över hinder som inte syns eller att kunna se, det som inte ens förmås att ses av någon som alltid förstår. Vändningar och avsikter, förmågan att svetsa samman sina minnen, alla sina tankar, till en helhet. Detaljer förlorar dock sin betydelse i en helhet och det tänkte hon ofta för att trösta sig själv när orden ven omkring hennes huvud. Och det kan vara svårt att bli förstådd när pekpinnar och spegelytor dominerar, när man själv ser rakt igenom.




De hon mötte den där kvällen var entusiastiska, vitala och önskade få leva i frihet för alltid. Tiden var inte skönjbar, så alla sekunder behandlade de som en saga vilken man leker sig igenom. Och de ville låta tanken sväva, de tog för sig av djupa mysterier och dimensioner av skratt och eufori. Och de sträckte sig högt på tå och nådde upp för att smeka stjärnorna, de rörde vid dem om natten och spelade med ljuset på himlavalvet, bland träden och i det fuktiga gräset. Förtrollade blev de av sin egen förmåga att blåsa färgskimmer ut i mörkret, virvla runt sagoligt skiftande mönster och de bländades av ruset i denna kravlösa skönhet.



Genom att behålla ett barns blick syns människor annorlunda och genom unga sinnen som förgrenar sig blir intensiteten starkare. Barn tolkar inte, de känner sig igenom, de är där. Allting känns mer antagligen och andra förundras över denna mottaglighet när de glömt bort sin egen, om de någonsin känt efter. Och senare blir många för gamla, tror jag. Senare blir många besvärade och bittra, som om de har tappat det och nu gör det någon annan lycklig. Men hör då i stället på de kloka som växer i takt med sig själva och som inte klandrar den ungdom som fortfarande visar att de vill leva.



Han satt ofta där ensam. Och han bad alltid att de skulle ta vara på sekunderna, på orden som finns mitt emellan. Han ville förklara hur man ger i stället för att kasta och hur man öppnar sina händer, sina fönster. Det är få förunnat att kunna ge liv till den energi som vibrerar oss emellan, att låta kraften växa i närvaron, byggas upp som spunnen sockervadd. Detta för att intellektet ej ska förlamas och känslor hållas från att dö, medan de själva lever vidare. Så låt inte orden trilla ur munnen som handlösa droppar eller vina genom luften likt pilar doppade i kurare. Så sa han till dem, och vinet skimrade rött i glaset framför. Låt dem inte bli till studsande hagel som faller åt samma håll marken lutar, nej, ge varandra något att slippa jaga, något att greppa. Och tappa inte.



Visdom verkar ändra form under åren, jag tror inte jag förstår allt som de vill förmedla, men det lägger sig i flera lager och byggs upp i nya former. Igen och igen. Jag vet att det finns de som kan, de som vågar tala och framför allt törs fånga det som far iväg. Och alla stunder skapar nya tillfällen, skapar mer kraft och vila, det lär oss om vi vill.




De sa att hon frågade för att slippa svara, att hon lyssnade för att slippa berätta. Men sanningen är att hon skulle kunnat berätta en av alla de sagor som tränger fram ur neonljus i mörker och om porlandet alla lyssnar till. Hon vet vad det är som kryper upp från trottoarsprickor, sagor som tjuvlyssnat på olyckliga månbarn. Men ut ur en ensam mening där böljar lärdomen fram, om att våra tankar inte känner sig som hemma inunder skalet vi bär. Sagorna vet det. Och kanske, var det aldrig hon som upplevde, kanske ens aldrig hon som kände. Så hon säger ingenting.



Sagor som denna skapas av alla lager, av världens alla intryck på livet och varandet. Känt inifrån, spunnet av socker. Och så länge solen lyser känner jag mig inte rädd, då är jag förankrad i min egen kropp, då ser jag mig själv i stället för henne. Varandet får fortsätta vara ett kollage, ord färger i ett kalejdoskop, det gör ingenting. Stjärnorna rör vid mig. De når mig. Och det kan vara så att det bara är illusioner att något faller ner.