Han är som någon i Katarina von Bredows böcker. Faktiskt så skulle det kunna bli en Katarina von Bredow-historia av det här, men det kommer det inte att bli. I alla fall, han heter Erik och är sommarvikarierande kyrkovaktmästare. Han är ett år äldre än mig, ganska lång, lite muskler, en aning långsam när han arbetar, ingen som var något från början. Han har brunt hår i någon frisyr som jag inte vet hur den ser ut eftersom han alltid har keps och hans händer har jag inte sett eftersom han alltid har handskar. Det är synd, händerna brukar avslöja rätt bra vad det är för sorts person. Han har gjort lumpen också, och han är singel. Det där sista vet jag eftersom jag har jobbat med hans kusin hela sommaren. Jag har egentligen aldrig sagt mer än hej någon gång ibland, så jag känner honom inte och det har varit bra så. Och han är som sagt inte någon som var något från början. Meeeen, som Tony Irving säger, så hade jag en liten dröm. Bara en liten dröm där han råkade vara med, och sen när jag vaknade då var han plötsligt någon som kanske ändå är lite intressant. Men egentligen har ju inget hänt, absolut ingenting. Men ändå, man vet ju aldrig. Det kan ju faktiskt vara så att det är min kärlekstörstande hjärna som blev lite väl desperat och tänkte att "nu får det minsann vara nog, ge henne en småromantisk dröm så att hon lugnar ner sig". Det kvittar egentligen vilket, för det kommer ändå aldrig hända något. Men drömmen var i alla fall väldigt trevlig. I drömmen var det soligt och varmt och han höll på att hissa flaggan när jag gick förbi. Plötsligt tittade han på mig och log lite sådär rosaskimrande som i romantiska komedier där alla är sååååå kära. -Gud, vad jobbigt det här är, sade han. Flagglinorna trasslade sig och han hade nog slitit med dom en stund. -Vänta lite, så ska jag visa dig, sade jag då och gick bort till honom. Första tecknet på att det bara var en dröm; han har hissat flaggan många gånger och vet hur man gör och jag skulle aldrig gå fram och lägga mig i det även om han skulle behöva hjälp, det skulle jag aldrig våga. Men i drömmen stegade jag självsäkert fram och tog över linorna, hissade ner flaggan igen och började reda ut trasslet, rättade och förklarade. - Sen ska du inte ha linorna på varsin sida om stången, samla dem på samma sida så går det bättre och sen ska du sno dem ordentligt så håller det. Och han stod bara bredvid, lyssnade och log, tog över linorna och hissade flaggan i topp. Sedan satte vi i oss på gräset i skuggan och pratade en stund. Om vad minns jag inte men det var hur mysigt som helst. Tänk om det hade varit på riktigt! Han var så bra och så fin och så varm på något sätt. Sedan blev det suddigt och nästa bild var att han kom på körande på trädgårdstraktorn och vinkade, sedan försvann han. Och när jag vaknade var det en varm och rätt skön känsla som liksom steg som såpbubblor därinne i hjärtat, han hade blivit någon som kanske var något. Det är konstigt med drömmar, för om man har drömt något så överför man det lätt till verkligheten så när jag gick genom parken imorse och såg honom gå där med trimmern så tyckte jag ju så klart att han var mycket intressantare än tidigare och samtidigt så undrade hjärnan lite naivt "men om han nu är sådär varm och go varför säger han inget då". Vilket ju är rätt korkat eftersom han inte har någon aning om att han några timmar tidigare gick från ingen till någon genom att trassla till det i drömmen hos någon kärlekshungrande amatör-törnrosa som sov djupt. När jag sedan såg honom igen i eftermiddags när han höll på att måla staketet så var det med helt andra ögon än tidigare. Granskande ögon som plötsligt synade honom noga för att avgöra om han kanske kan vara något att ha. Han kanske inte är så dum trots allt, ingen 10-poängare men ändå ganska snygg när man nu tänker efter. Lätt muskulösa armar, han går nog på gym. Undrar vilken färg han har på ögonen, jag skulle gissa på bruna. Kan han vara någon? Kanske det, kanske. Men så kommer ännu ett "meeeen"och det är nu hela Katarina von Bredow-storyn går i kras. För där drömmen lätt skulle ha övergått till verklighet i någon av hennes böcker så blir det i stället en djup avgrund. Om det hade varit som i böckerna så skulle jag ha gått ut till honom där han stod och målade, frågat om han möjligtvis skulle kunna tänka sig lite eftermiddgasfika och så skulle han sagt ja, och så hade vi suttit och pratat hela eftermiddagen. Vid fyra hade han sagt att han var tvungen att gå snart och så hade han kramat mig på trappan, sagt hejdå och lett sitt allra mest rosaskimrande leende. Men nu är det inte som i böckerna, så istället dukade jag fram eftermiddagsfika till alla småsyskonen och stod och tittade lite lagom längtansfullt ut genom fönstret medan jag väntade på att hela familjen skulle samlas runt bordet. Vi fikade och pratade, men blicken gled hela tiden ut mot ett staket som blev vitare för varje penseldrag och en sommarvikarierande kyrkovaktmästare som heter Erik. Jag vill träffa dig inatt igen.