Tungt januaridis hänger
över tidernas födelse
drömmarna bortom
horisontens dimhöljda portar
lockar mina berövade sinnen

bakom Tv-rutans fåfägna flimmer
dansar mobiltelefonimanin
med världsapatin

i Egypten finns symboler
över mänsklighetens hierarkier,
pyramider som visualiserar hur de
breda massorna bär de få på toppen

och

jag minns så tydligt en liten indianflickas
kuvade blick på en buss i Chiapas

som om det alltid måste finnas en överhet,
en överlägsenhet som
dikterar existensens villkor
och sätter livets ramar

och

korsfararna dödade
och förslavade i guds namn

när jag tittar mig spegeln
brukar jag stänga ena ögat
för att försöka utskönja någon
slag skönhet och se allt
ur ett annat perspektiv

kanske måste man ibland
sluta ögonen för att kunna se
och jag tänker att allt är
nog vackrare på avstånd

och

i Armeniens dimhöljda berg
står världens äldsta kyrkor

där bortom oåtkomliga dalars
hemlighetsfulla djup sägs det att
att en uråldrig kraft snart ska födas

en kraft mäktig nog att
decentralisera själsliga maktcentra

en kraft mäktig nog att
riva murar och mänskliga pyramider

så jag lämnar
min vilja,
min kraft,
min själ,
all min otillräckliga mänsklighet
till din gudomliga fullkomlighet