Här gick hon nu, ensam.
Ensam såg hon hur solens sista strålar kysste landskapet godnatt.
Den kvällen klöste havsbrisen flickans ansikte och frös hennes tårar till is.
Stjärnorna tändes på det oändliga himlavalvet. Hon ville vara ensam… men ensamheten pryglade hennes hjärta.
Hon ville bara karva ut det, och kasta det i havets mörker, aldrig känna det slå igen.
Hon kunde inte bli av med deras ord, deras blickar, det var deras felaktiga handlingar som torterade hennes hjärta och själ.
Rastlösheten grep tag.
Hon sprang. Så fort hon kunde, men till ingenstans.
Det kändes som om hennes lungor skulle explodera och halsen snördes åt.
Tankarna flimrade fram och tillbaka i hennes huvud. Vad har jag gjort för fel? Varför? När är det över?

Hon snavade, som så många gånger förut i livet, och föll i den mjuka kalla sanden. Hennes blick såg ut mot det mörka djupet, vågorna drog skoningslöst med sig strandens sand ner i djupet.
Hon kände frestelsen att följa med de små kornen, men vad som fanns bortom livet, det visste hon inte, hon kände att inget kunde i alla fall vara värre än livet självt. Sakta reste hon sig upp.
Kläderna var fulla med sand, men vad spelade det för roll? Att borsta bort det hade inte gett någon tröst. Nu började hennes minnen stå henne upp i halsen.
De tumlade runt i hennes huvud både på gott och ont. Hennes dåliga barndom, faderns svek och de jobbiga nätterna… Men också syskonens leenden, hästens varma päls och vännernas kärlek.

Vart skulle hon ta vägen? Vad var hennes öde?
Ljus kom plötsligt emot henne.
Ett starkt vitt sken från ingenstans. Var hon på väg?
På väg till det som hon så länge hade strävat efter?
Hon gick sakta mot ljuset, försökte skugga ögonen med armen. Då hörde hon plötsligt en röst:

- Vad heter du?

- Alexandra Eriksson, svarade hon tvekande.

- Jag tycker du ska följa med mig, sa rösten med lugn stämma.

- Var?

- Till operationssalen, det är dags.

Hon såg sig omkring, hon var i ett sjukrum. Då började plötsligt hennes säng rulla, ut genom dörren, genom korridoren och hemska syner mötte henne. Hon skrek i panik, försökte hoppa ur sängen i farten, då såg hon att runt hennes armar och ben, satt stora grova kedjor som skar in i hennes hud.
Hon skrek ännu mer.
Tillslut var hon tydligen framme i det som skulle likna en operationssal.
Kedjor, slaktknivar, krokar och annat fanskap hängde längs med väggarna.

- Var är jag?! Skrek hon med gäll stämma

- Du är på den plats du drömt om så länge, svarade en mörk röst

- Jag har inte drömt om något sånt här?! Svara mig nu, var är jag?!

- Du drömde om att ta ditt liv. Du gjorde det till slut… Lilla hjärtat, du borde lärt dig att man ska vara nöjd med vad man har. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan…

Hon skrek när hon kände en fruktansvärd smärta i buken och väggarna färgades röda.
Där ligger hon kanske ännu, och lever i evig ågren och smärta.
Hon kanske nu insett att man inte ska drömma om vad man inte har, utan vara nöjd med det man faktiskt har.