Jag ser pärlor på band, ett långt halsband som lagts på en stol. Vinflaskan bredvid är tom och jag ser på detta stilleben. Pärlorna skimrar lite i mörkret. Vad är det här? tänker jag. De är inte mina.

Jag ser mig omkring, noterar att här var det väldigt välstädat, mer än vad det normalt brukar vara. Jag tror minsann du haft besök.

Lyfter upp pärlorna från stolen, halsbandet ligger i en hög bredvid flaskan.

Långsamt släpper jag dom i ditt sovande ansikte. Vad är det här? frågar jag. Ingen reaktion. Lyfter upp dom igen och låter dom ringla ur handen där de landar pärla för pärla på din näsa. De rullar ut över ansiktet och lägger sig över din hals.

Än en gång låter jag detta hända, du vaknar till och jag frågar än en gång vad det här är. Vem har du haft här? undrar jag.

Du mumlar något om en filminspelning.

Jag går ut ur rummet, lämnar ordet "svin" efter mig som hänger kvar i luften och söker sig på elektronisk väg fram till din mobiltelefon och singlar ner tills det stämplar sig fast på din näthinna.

Pärlorna har jag lagt tillbaka på stolen. De är inte ens värda att slängas på dig. Jag hoppas ni får det bra tillsammans.

Du och pärlorna.

Kliar katten innan jag går ut. Alltid lika kelsjuk. Precis som sin husse.