Jag är skräckslagen för att sticka ut.
Om man kunde skulle jag mer än gärna gräva mig in under sängen,
och stanna där för all evighet.
Det är farligt därute,
det är dom andra människorna jag inte litar på.
Dom där oförskämt självsäkra kreaturen som alltid har något roligt att säga.
Ni vet vilka jag menar.
Dom som alltid är så vackra utan att ens försöka, sådär fräscht nonchalant.
Jag förstår inte hur dom gör det.
Jag står timmar framför spegeln och försöker se snyggt, nyvaken ut.
Går igenom alla kläder i gaderoben för att hitta just den där tröjan som "jag bara tog på måfå imorse."
Jag är skräckslagen för att sticka ut,
att se fel ut.
Men, men ändå så färgar jag håret ketchuprött och köper mina kläder på UFF.
Ändå så tackar jag glatt till chansen att vara speciell.
Jag springer lyckligt upp på scener med dikter i nävarna,
skakandes av nervositet och rädsla, kanske lite av adrenalin också.
Varför envisas jag med att läsa upp mitt liv på scen?
Vad försöker jag egentligen att bevisa?
Hur skrämmande schizofrenisk en människa kan vara,
personlihetsklyvning,
klyvning på klyvning,
klyvning,
kärlekslös förökning och infektion.
Jag är ett virus,
inte undra på att alla stirrar,
hur ser jag ut egentligen?
Varför var jag tvungen att ta på mig de röda lackpumpsen?
Jag kan inte ens gå i klackar.
Ser säkert ut som en hora,
en fet hora som inte ens kan köpa till sig kärlek.
Jag kan inte andas,
jag kan inte andas.
Måste springa och låsa efter mig.
Gud välsinge detta rum och den heliga tystnad,
Toalett, min älskade toalett, det är här man verkligen kan vara sig själv.
Inga blickar, inga vältrimmade kroppar
inga aliens med fantastisk hårdag året om.
Kylig anonymitet, som ett mellanslag mellan två ord,
en andningspaus.
Jag har franska idag, jag hatar verkligen franska.
Bli påtvingad att läsa högt på ett språk man vet att alla fattar,
utom en själv, och uttalningsfelen klingar högt.
Gymnasiumet är skrämmande. En riktig skola med sådana korridorer
man kan bli puttad i, sådana korridorer som man måste gå igenom
när alla äckligheter slingrar sig i kanterna, pratandes om en fest
jag ändå inte blev bjuden på. Jag saknar den tiden då lärarna kunde mitt namn.
Blev kallad Sara idag på svenskan, förnedringen var total,
ingen brydde sig ändå om mitt riktiga namn.
Jag duger som en jävla Sara i deras ögon.
Om inte ens mitt namn har någon betydelse längre finns det ändå inget kvar
att bry sig om.
Jag började nästan gråta.
Läraren brydde sig inte,
vi pratade om grammatik,
tydligen är jag asdålig i svenska för hon pratade på ett språk jag aldrig fick lära mig i skolan.
Jag är naken, ingenting duger längre. Mina kläder luktar mögel,
jag är nära släkting med Jabba the Hutt,
mitt namn är Sara fucking Anonymitet
och jag finns inte längre.