Det blåser upp
till storm!

Vinden friskar i
Älvornas dans
som
över den spegelblanka ytan
oss tjusar
tar hastigt slut
när de på vingburna
nätta fötter
skyndsamt rusar
in i skydd av skogens
frodiga växtlighet
väl förankrad i starka rötter

Den begynnande
krusningen på vattnet
blir till små vågor
vilka hastigt växer till sig
för att bryta klippornas
solida tystnad
allt som om för att bevisa
havets välgrundade ärelystnad

Det blåser upp
till storm
till havs och över land
Så ock inom mig
när jag tänker på
nu och då

Saknar din hand
din kind emot min
dina varma läppar
ditt underbara hår
din behagfulla röst
Saknar att få drunkna
i din stjärnklara blick

Men det var då!

Nu känner jag
vreden
i vågor
skölja över
min själs
allra djupaste raviner
Allt emedan stormvindarna
över land och hav
obarmhärtigt  piskande viner

Känner att min kind är våt
Kan ej avgöra
huruvida det är
av besvikna tårar
över alla besvikelser
och annat som mig sårar

eller

om det blott är
saltmättade vindburna stänk

Sorgens tårar flödar
över alla brädder
inom mig
Vet att som jag bäddar
får jag lov att ligga
och som jag sår
får jag skörda

Men jag bäddar väl
och sår livskraftiga frön
Emedan du inte blott bara
tar med dig alla lakan när du går
utan även allt annat du ej får

Men det är ju du
som också alltid
ser till att komma först i kön
Du som ej anser dig behöva försvara
eller ens motivera din nyckfullhet

Du som så uppenbarligen
lever i din alldeles egna verklighet
Du som så oförklarligen
i all din generositet
ständigt blir sviken
och lämnad kvar i din ensamhet
Orättfärdigt beskylld för
din abnormt förtäckta självupptagenhet


Söker skydd
bland ljusare minnen
djupt inom mig
någonstans
bland mina fördunklade sinnen

Känner mig vilsen, min vän
Känner mig vilsen igen
Kan varken se eller förstå
vilken väg jag nu ska gå

Ännu en besvikelse
för mycket att bära
Undrar stillsamt ångestfylld
hur jag någonsin åter
ska kunna låta någon komma lika nära

Känner mig ensam, min vän
Känner mig ensam igen
Kan varken se eller förstå
vem i hela världen
jag ska våga lita på

Ännu en erfarenhet
jag med gott mod
kunnat undvara

När ska jag äntligen lära

Var gång jag tror
mig se varför
och känner vad det är
som får mig att fyllas av den kraft
utav vilken vingarna bär ...

... någonting händer
som gör att
vindarna vänder
och
när jag vaknar
igen

ligger jag åter
blåslaget utslagen
ryggen värker
tårarna förstärker
det gör ont i hela magen
Det känns som en klump i bröstet
gror, växer och slår rot

allt som nyss
kändes så där alldeles uppenbart
i täta dimslöjor åter är höljt
från mitt medvetande
och min perception

Förbannar denna situation
ständigt återkommande
som ett mindre roande
besvärjande elaksinnat hyss

Men

Det blåser upp
till storm!

Igen

Min naiva lättnad
är enorm

Kanske, kanske
möjligen denna gång
när vindarna åter sveper bort
dimslöjorna i min medvetna själ
jag verkligen får insikt om
och förstår varför
det som händer
åter händer just mig

Kärleken är ju mer än allt!

eller hur?

Minnet är ju selektivt
och självbevarelsedrivande kort!

och det är väl ändå tur?

Solens första morgonstrålar
nu stillsamt sakta
värmer min fuktiga kind
Stormbyarna avtar
vågorna drar sig tillbaka igen

En ny dag har börjat
så här alldeles efter gryningen
Blott molnbankarna vid horisonten
minner om nattens mardrömsväder
Försjunken i efterdyningen
känner jag hoppet åter växa inom mig

Misstron och vreden sakta avtar
och sjunker tillbaka igen
Tillbaka till de skrymslen och vrår
i djupet av min själ
där jag allt som oftast
lyckats hålla dem kvar
väl gömda
och ibland till och med
för stunden glömda
bland alla övriga oläkta sår
samlade under så många år
från allt som varit
men som inte längre är ...

Lyssnar till stadens alla ljud
människors sorl
och trafikens brus

Tänder ännu ett litet ljus
i mitt allra mörkaste inre rum
med hopp om att det ska
skänka mig vackra drömmar
nu när jag bara måste
få sova en liten stund ...

Orkar inte mera gråta!

Söver mig stillsamt fylld av
den föga rogivande insikten
om svaret på livets stora gåta
vilket sägs vara

Älska
Glömma
och
Förlåta



©Peter Stjerngrim